Elektrisk endosmos. Dränering på vetenskaplig grund.

Arid löser fuktproblem genom att kombinera etablerade rön inom kemi och fysik (elektroosmos) med modern, IT-baserad reglerteknik. Med hjälp av elektriska pulser motverkas vattentransporten i  kapillärerna. I betong, sten eller tegel. Elektroder monteras i murverket och bildar en pluspol (anod). Jordspett monteras i den omgivande marken och bildar en minuspol (katod).

Den våta väggen innehåller både vatten och saltmolekyler vilket gör vattnet ledande för elektrisk ström. Genom att sända pulser av likström genom det porösa materialet binder vattenmolekylerna positiva joner. Eftersom positiva joner dras till en minuspol (katod) som placeras utanför byggnaden får man en uttorkning kring pluspolen (anoden) i väggen.  Precis som vid elektromagnetism drar sig plus till minus.

Ett naturvetenskapligt fenomen.

Detta fenomen upptäckter i början av 1800-talet upptäckte den tyske vetenskapsmannen Ferdinand Friedrich von Reuss. I experiment visade han hur vatten kunde fås att rinna genom håligheterna i ett poröst material (till exempel lera eller betong) genom att applicera ett elektriskt fält.  Ju mindre håligheter desto större flöde.

Inledningsvis användes elektrisk endosmos främst vid kemiska separationer och det dröjde ända till mitten av 1900-talet innan den började tillämpas för torrläggning av konstruktioner. Sedan 1980-talets början är det dock en vanligt förekommande teknik för torrläggning av vägbankar, brofundament och känsliga byggnader där traditionell dränering av olika anledningar inte är lämplig, där det mest kända exemplet är det lutande tornet i Pisa. I början av 1990-talet började man anpassa systemet till mindre konstruktioner vilket har resulterat i dagens effektiva teknik.